På bilden ser vi en mycket ung skaffare och mostern Ingrid.
Vi har stannat mellan Vansbro och Mora för att ha en liten picknick.
Samtidigt passar vi på att sträcka på benen och plocka lite blåbär som extra godis.
Jag vet inte vad det är med blåbären idag, de lyser oftast med sin frånvaro.
Bilen är en Mercedes Benz 180 av 1954 års modell.
Jag minns att steget från Ford Popular, populärt kallad "korvståndet" eller "ståplatsfyra", var jättestort.
Mercedesen var en landsvägskryssare i jämförelse.
Trafiken var lugnare och glesare i början av sextiotalet.
Det var inte ovanligt att man åkte på biltur, njöt av sin nyfunna frihet och man stannade till efter vägkanten för att fika.
Hela familjen drullade ut ur bilen, plockade fram campingbord med tillhörande stolar och bänkade sig vid kanten av grusvägen.
Mor plockade fram de medhavda äggochansjovismackorna, hällde upp saftkobbel till barnen.
Kaffe till de vuxna serverades från en plåttermos med vägmärken på.
Det var aldrig tråkigt att åka bil, man kunde till exempel tävla om vilken färg nästa bil hade som man mötte.
Ett annat populärt tidsfördriv var att skriva upp bilnumren man såg.
På den tiden hade man en länsbokstav följt av ett nummer.
Örebro län hade bokstaven T, Dalarna W och Jämtland Z. Värmland hade S.
De bokstäverna var de vanligaste då mamma var från Dalarna och pappa från Jämtland och vi bodde på gränsen till Värmland.
Stockholmare hade A eller AA och körde som biltjuvar, ett allmänt känt faktum.
Gotland hade I, det såg man nästan aldrig.
Att få skriva upp ett I-nummer eller ett utländskt bilnummer var spännande.
Idag är det tecknad film på en skärm som gäller.
På sextiotalet var TV i baksätet science fiction.
Ens bild av föräldrarna ändras i takt med stigande ålder.
Själv är man på något sätt tidlös, alla åldrar finns inom en.
Där sitter jag med min blåbärsmugg , armar och ben som smala pinnar, sandaler på fötterna och förhatliga mollskinnsbyxor.
Det skulle ju vara jeans.
Det känns som igår.
Och ändå inte.
